Nu är väskan packad inför helgens Stockholm-tripp med min fina Alice. Det är inte bara vi som ska dit, även min faster och tre andra. Såklart ska vi spendera våran tid på huvudstadens Pridefestival. Det ska både bli spännande, intressant och förmådligen grymt känslosamt. Jag är en sådan människa som tror att man löser mycket av ens problem genom kärlek, men lär sig glömma, förlåta och våga älska.

Det behöver inte gälla just människor, utan en sak, en djur eller varför inte kärlek till en låt som betyder någonting för en. Men i detta fallet handlar det om just kärlek mellan individer. Kärlek som ska få ges till vem som helst utan att det ska behövas ifrågasättas. Man ska få älska vem man vill, vilket kön det än har. Man ska få vara lagd precis hur som helst, utan att ens vara tvungen att placera sig i något fack.

Visst, många anser att man själv inte ska besöka en pridefestival ifall man inte nu vill placera sig själv. Men för mig betyder inte denna festivalen att jag tycker att man ska skryta om hur man är, eller något sådant. Snarare att man ska visa upp sin kärlek. Kärlek till folk. Till någon man älskar. Till alla individer. Att man får vara precis hur man än vill. Man ska kunna vara där utan att känna sig annorlunda. Man kan känna sig som vem som helst.

Sen har detta alltid varit någonting som jag velat uppleva, även min faster. Och nu är det dags. Vi ska dit. Med allt stöd jag fått från henne så känns det mer än rätt. Jag är både nervös och spänd, men på ett bra sätt. Vilken helg det ska bli. 

Joel, min kusin, sa något som fick mig att fundera för någon månad sen. "Mamma, det finns faktiskt varken tjej- och killkläder eller skor". Det var något av det finaste och klokaste jag någonsin hört av ett barn. En kille på åtta år. En som inte bryr sig om vad kompisarna säger eller vad som tillhör normen. Han får måla naglarna ifall han vill det, gå i rosa tröjor eller varför inte ha skor med glitter på. Jag önskar att alla vågade vara precis som dom vill utan att någon ska bry sig. Iallafall att alla barn blir uppfostrade med att man är fin som man är, vilka färger man än gillar, vad för kläder man än trivs i och så vidare.. Heja dig, älskade unge! 

Min sommar har bestått av en hel del roliga, även mindre roliga äventyr och varma, underbara sommarkvällar. Jag har inte varit så insatt i allt som händer på internet (som jag vanligtvis är), därav dåligt bloggande, dåligt läsande av bloggar och allt vad det nu innebär. Så nu när jag för en gångs skull är hemma, på mitt rum, redan sittandes i sängen och ändå inte har något bättre för mig, tänkte jag summera mina bästa och även största saker jag varit med om. 

Det var ju som sagt dags för min fina faster att gifta sig, och hela dagen var helt magisk. Eftersom att vi var så få där, så kände man sig mycket mär närvarande på något sätt. Man fick bevittna det absolut finaste på denna jord - kärlek. Kvällen bestod av himmelskt god mat, en fantastiskt fin tårta, en massa skratt, fina tal och allt som nu hör till. Min lilla kusin, Joel, skulle stå för musiken till bröllopsvalsen och sjöng Whitney Houstons "I will always love you" med sin underbara röst. Det var inte ett öga tort och jag är inte den som vanligtvis blir rörd utan musik. Men hela kroppen rös och tårarna bara rann. Vilket underbart sommarbröllop med hela fina familjen! Jag önskar verkligen dom all min lycka och av mig är dom älskade av hela mitt hjärta. 

Såklart kände vi för att göra något roligt precis innan vigseln och det slutade med en selfie. Haha. Brudparet var lagom nervösa vid detta ögonblick.

Dagen efter bröllopet begav jag mig till Hässleholm redan på förmiddagen. Väl där möttes jag upp av Alice och vi gick bort till S!estas festivalområde. Kvällen bestod av fina vänner, en massa grymma artister som Syster Sol och Icona Pop, en massa regn och en massa dansande. Dit ska jag igen, älskar festivaler och allt i dess liknelse. 

Utöver dessa underbara kvällar har jag befunnit mig i Lund, Staffanstorp, Helsingborg, Råå, Markaryd och på en massa andra ställen. Jag har träffat saknade vänner, fikat, lärt känna nytt folk, myst och såklart varit vid stranden. Både för solande, badande och kvällsdopp. Mina dagar har varit bra, jag har njutit av friheten från skolan och alla måsten. Såklart även att jag är omringad av så fina människor.

Natten gav mig inte någon sömn att skryta om precis. Men lika pigg för det är jag. Varken jag eller Alice blev trötta, så vi stannade uppe till halv fyra.. Det känns som att det är nervositeten som börjar komma lite smygandes. Inte för att jag är jag som behöver vara nervös när det är min faster som ska gifta sig imorgon, men lite medkänsla finns allt.

Nu sitter jag på bussen påväg till Helsingborg, för att hämta lite grejer i stugan (smart som jag är lät jag klänningen vara kvar..). Fast jag hade ändå inte haft något speciellt för mig idag, men att spendera tre timmar på olika bussar och tåg är inte direkt lockande. I eftermiddag befinner jag mig äntligen hos min faster i Laholm, och det är huvudsaken.

Eftersom att min faster och jag alltid har haft en väldigt tight relation, där vi delat både glädje och sorg, så är detta stort för mig. Jag tog skiljsmässan med hennes förra man väldigt hårt, men nu är jag innerligt glad för att ha fått lära känna Peter. Vilket fint par dom kommer bli. Inför bröllopet har jag förberett lite överraskningar som jag ska berätta mer om senare ikväll! Men först ska jag försöka vila lite på bussen.

Vilken härlig dag det verkar bli idag! Solen skiner, temperaturen är uppåt 30 grader redan och det finns inga moln så långt ögat kan nå. Redan nu är det nästintill omöjligt att vara inomhus, eftersom att det är så grymt varmt. Morgonpromenaden med hunden är nyss gjord, mysstunden med lillkillen lika så, så nu ska vi bege oss till Strömsnäsbadet för massa sol och bad! Hoppas ni får en lika bra dag. 

Det blev en spontan myskväll hos mina fina vänner. Cyklade bort till Ida och Johanna, vi pratade om allt mellan himmel och jord. Johanna fick även äran att båda fixa ögonbrynen, måla naglarna och sminka mig. Det är inte ofta det händer, men herrejösses va skönt det är att bli ompysslad. Kände mig som en helt ny människa när jag gick därifrån. Mina fina vänner är hur grymma som helst. 

Nu ska jag krypa ner i sängen och försöka få lite sömn, för imorgon ska jag hem. Ska bli så skönt! 

I keep going to the river to pray

'Cause I need something that can wash all the pain

And at most 

I'm sleeping all these demons away 

But your ghost, the ghost of you 

It keeps me awake 

Jag har blivit tvungen att försöka låta själen få vila. Iallafall så kroppen hinner återhämta sig. Istället för att vara igång konstant, dagligen, så har jag idag fått begränsa det till ett par timmar. Under dessa timmar hann jag med en Powerwalk med Olivia. Solen sken så fint i förmiddags så vi passade på att smörja in oss med lite kokosolja för att bättra på brännan ännu en aning. Det hela slutade med att vi tog oss igenom den 1,1mil långa rundan på ungefär en och en halv timme i både regn, åska, sol och blåst. Men jag gillar det. Man slipper koka, och orkar betydligt mer efter att ha blivit en aning nersvalkad. Annars så har jag känt mig ovanligt trött idag, även om det inte är något nytt för mig att somna sent och vakna tidig. Lyckades somna ett par timmar, så för att piggna till en aning gick jag ut och satte mig. Tänkte ta mig tiden att måla om naglarna, läsa och kanske gosa lite med mina kusiners hund. 

Och vet ni? Jag ska få en liten kusin till i början av nästa år. Jag blev innerligt lycklig när jag fick höra den stora nyheten. Äntligen! 

Nu är den andra (och förhoppningsvis sista) magnetröntgen i Ljungby gjort. Helt ärligt så är jag trött på allt flängande till Ljungby, för att ändå bara höra att ingen vet vad som är fel och att jag ska skickas runt till ännu en ny läkare. Efter operationen kunde jag börja andas ut, känna dedär lugnet som jag väntat på. Men det försvann lika snabbt när jag märkte att det faktiskt inte hade hjälpt någonting alls. Snarare gjort det hela ännu värre. Senorna fortsätter att hoppa, smärtan slutar inte göra sig påmind och hoppet är som bortblåst. Jag blir så trött på att vänta. Vänta på att ingenting ska hända. Om två veckor ska jag ha fått svar (förhoppningsvis, dom brukar dock vara extremt sega i Ljungby..), om jag så bara får ännu en operationstid så blir jag nöjd. Jag tror på att ifall dom skär lite djupare i min muskel, så slutar senan hoppa och förmodligen även all denna smärta och överansträngning som har bildats. Det är iallafall vad läkarna hoppas på och jag vill så gärna kunna tro på dessa ord. Jag vill kunna gå i fina sandaler och ballerinaskor som alla andra mitt i sommaren, inte klumpiga, svettiga gympadojjor. Blä för detta. Blä för att vänta. Och BLÄ för att ha ont.