Direktlänk till inlägg 8 juli 2014
Nu är den andra (och förhoppningsvis sista) magnetröntgen i Ljungby gjort. Helt ärligt så är jag trött på allt flängande till Ljungby, för att ändå bara höra att ingen vet vad som är fel och att jag ska skickas runt till ännu en ny läkare. Efter operationen kunde jag börja andas ut, känna dedär lugnet som jag väntat på. Men det försvann lika snabbt när jag märkte att det faktiskt inte hade hjälpt någonting alls. Snarare gjort det hela ännu värre. Senorna fortsätter att hoppa, smärtan slutar inte göra sig påmind och hoppet är som bortblåst. Jag blir så trött på att vänta. Vänta på att ingenting ska hända. Om två veckor ska jag ha fått svar (förhoppningsvis, dom brukar dock vara extremt sega i Ljungby..), om jag så bara får ännu en operationstid så blir jag nöjd. Jag tror på att ifall dom skär lite djupare i min muskel, så slutar senan hoppa och förmodligen även all denna smärta och överansträngning som har bildats. Det är iallafall vad läkarna hoppas på och jag vill så gärna kunna tro på dessa ord. Jag vill kunna gå i fina sandaler och ballerinaskor som alla andra mitt i sommaren, inte klumpiga, svettiga gympadojjor. Blä för detta. Blä för att vänta. Och BLÄ för att ha ont.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
||||
7 | 8 | 9 | 10 | 11 |
12 |
13 |
|||
14 |
15 |
16 |
17 |
18 |
19 |
20 |
|||
21 |
22 |
23 |
24 |
25 |
26 |
27 |
|||
28 |
29 |
30 |
31 | ||||||
|