I keep going to the river to pray

'Cause I need something that can wash all the pain

And at most 

I'm sleeping all these demons away 

But your ghost, the ghost of you 

It keeps me awake 

Jag har blivit tvungen att försöka låta själen få vila. Iallafall så kroppen hinner återhämta sig. Istället för att vara igång konstant, dagligen, så har jag idag fått begränsa det till ett par timmar. Under dessa timmar hann jag med en Powerwalk med Olivia. Solen sken så fint i förmiddags så vi passade på att smörja in oss med lite kokosolja för att bättra på brännan ännu en aning. Det hela slutade med att vi tog oss igenom den 1,1mil långa rundan på ungefär en och en halv timme i både regn, åska, sol och blåst. Men jag gillar det. Man slipper koka, och orkar betydligt mer efter att ha blivit en aning nersvalkad. Annars så har jag känt mig ovanligt trött idag, även om det inte är något nytt för mig att somna sent och vakna tidig. Lyckades somna ett par timmar, så för att piggna till en aning gick jag ut och satte mig. Tänkte ta mig tiden att måla om naglarna, läsa och kanske gosa lite med mina kusiners hund. 

Och vet ni? Jag ska få en liten kusin till i början av nästa år. Jag blev innerligt lycklig när jag fick höra den stora nyheten. Äntligen! 

Nu är den andra (och förhoppningsvis sista) magnetröntgen i Ljungby gjort. Helt ärligt så är jag trött på allt flängande till Ljungby, för att ändå bara höra att ingen vet vad som är fel och att jag ska skickas runt till ännu en ny läkare. Efter operationen kunde jag börja andas ut, känna dedär lugnet som jag väntat på. Men det försvann lika snabbt när jag märkte att det faktiskt inte hade hjälpt någonting alls. Snarare gjort det hela ännu värre. Senorna fortsätter att hoppa, smärtan slutar inte göra sig påmind och hoppet är som bortblåst. Jag blir så trött på att vänta. Vänta på att ingenting ska hända. Om två veckor ska jag ha fått svar (förhoppningsvis, dom brukar dock vara extremt sega i Ljungby..), om jag så bara får ännu en operationstid så blir jag nöjd. Jag tror på att ifall dom skär lite djupare i min muskel, så slutar senan hoppa och förmodligen även all denna smärta och överansträngning som har bildats. Det är iallafall vad läkarna hoppas på och jag vill så gärna kunna tro på dessa ord. Jag vill kunna gå i fina sandaler och ballerinaskor som alla andra mitt i sommaren, inte klumpiga, svettiga gympadojjor. Blä för detta. Blä för att vänta. Och BLÄ för att ha ont. 

Egentligen skulle jag jobbat fram till onsdag. Men det blev inte riktigt som jag tänkt mig, mådde inte alls bra. Kallsvettades, fick tungt att andas, spydde och kunde inte hålla mig för tårar. Det bara rann. Jag vet att det är mänskligt, men det var så längesen jag kände såhär sist. Det hela handlar helt enkelt om att jag vant mig vid medicinen för mycket, så efter att min moster hämtat mig, ringt läkaren, så var det dags för en doshöjning. Aptiten för mat, riktigt mat, är som bortblåst. Men jag måste trycka i mig, annars vet jag att det bara är jag som får sota för det, speciellt när det är så grymt varmt. 

Men det jag vill få fram, är att jag har världens finaste vänner. Speciellt Alice. När jag kom hem för att hämta lite grejer, så var hon snabb med att överlämna världens gulligaste tavla men en så vacker text. Jag blev rörd, till och med tårögd. När man är extra känslig, blir man ännu mer glad av de saker som görs för att uppmutra. Hon kan sin sak. Alla borde ha en som henne i sitt liv. Hur underbar kan man bli?! Henne håller jag hårt vid, och jag älskar henne över allt annat. Min Alice. Mitt allt.